Den vaginala flytningen som kvinnor utsöndrar, oavsett om den är vit eller gul, räknas den som ren eller oren? Måste kvinnan tvaga sig på grund av den, fastän den kommer kontinuerligt? Vad har den för bestämmelse om den kommer diskontinuerligt? De flesta kvinnorna, särskilt de som är utbildade, betraktar den som naturlig fuktighet som inte fordrar tvagning på grund av den.
السؤال
F1:
Den vaginala flytningen som kvinnor utsöndrar, oavsett om den är vit eller gul, räknas den som ren eller oren? Måste kvinnan tvaga sig på grund av den, fastän den kommer kontinuerligt? Vad har den för bestämmelse om den kommer diskontinuerligt? De flesta kvinnorna, särskilt de som är utbildade, betraktar den som naturlig fuktighet som inte fordrar tvagning på grund av den.
س35: هل السائل الّذي ينزل من المرأة -أبيض كان أم أصفر- طاهرٌ أو نجسٌ؟ وهل يجب فيه الوضوء، مع العلم بأنه ينزل مستمرًّا؟ وما الحكم إذا كان متقطّعًا، خاصةً أن غالب النّساء -لا سيما المتعلّمات- يعتبرن ذلك رطوبةً طبيعيةً، لا يلزم منه الوضوء؟
الجواب
S1:
Baserat på forskning och undersökningar har jag uppfattningen att flytningen som utsöndras från kvinnor är ren, förutsatt att den kommer från livmodern och inte urinblåsan. Ändå ogiltigförklarar det tvagningen, trots att den är ren, eftersom orenhet inte är ett villkor för att ogiltigförklara det som bryter tvagningen. Till exempel att släppa gaser, vilket inte har någon massa, från ändtarmen ogiltigförklarar tvagningen.
Baserat på detta, om denna vätska utsöndras från en kvinna som har tvagat sig, ogiltigförklaras hennes tvagning och hon måste förnya den.
Om det utsöndras kontinuerligt, ogiltigförklarar det inte tvagningen, men kvinnan måste tvaga sig inför varje bön när dess tid är inne. Hon kan be den obligatoriska bönen vars tid redan är inne, tillsammans med frivilliga böner, recitera Koranen och andra tillåtna handlingar som hon önskar att göra.
Muslimska lärda har samma åsikt när det gäller dem som lider av urininkontinens. Sammanfattningsvis är flytningen, som nämns i frågan ren, men den ogiltigförklarar tvagningen om den inte utsöndras kontinuerligt. I det fallet ogiltigförklarar den inte tvagningen, men kvinnan måste tvaga sig inför bönen när dess tid är inne. Hon måste också använda en binda.
Om den däremot är diskontinuerlig, och den vanligtvis kan upphöra under bönetiden, bör hon skjuta upp bönen tills den slutar, förutsatt att hon inte är rädd att missa bönen. Om hon fruktar att hon kommer att missa bönen bör hon tvaga sig, använda en binda och be.
Det spelar ingen roll om det är lite eller mycket, utan på grund av att det kommer från könsorganet, så ogiltigförklarar det tvagningen, oavsett mängd. Vätskor som kommer från andra kroppsdelar, som blod och kräkningar, ogiltigförklarar däremot inte tvagningen, oavsett mängd.
Det faktum att vissa kvinnor tror att denna flytning inte ogiltigförklarar tvagningen, har ingen grund blad de lärda, utom Ibn Hazms åsikt (må Allah vara barmhärtig mot honom) som anser att den inte ogiltigförklarar tvagningen, men det saknar också bevis. Om denna åsikt hade varit stödd av något bevis från Koranen, Sunnah eller följeslagarnas uttalanden, skulle den ha utgjort ett avgörande argument i denna fråga.
En muslimsk kvinna bör frukta Allah och noggrant iaktta sin renhet, eftersom bönen inte accepteras utan renhet, även om hon ber den hundra gånger. Vissa muslimska lärda hävdar till och med att den som ber utan att vara i ett tillstånd av rituell renhet är en otrogen, eftersom hans handling präglas av brist på respekt för Allahs verser.
ﺟ35: الظاهر لي بعد البحث: أن السائل الخارج من المرأة إذا كان لا يخرج من المثانة، وإنما يخرج من الرحم، أنّه طاهرٌ، ولكنه ينقض الوضوء وإن كان طاهرًا؛ لأنه لا يشترط للناقض للوضوء أن يكون نجسًا، فها هي الرّيح تخرج من الدّبر، وليس لها جرمٌ، ومع ذلك تنقض الوضوء.
وعلى هذا، إذا خرج من المرأة وهي على وضوءٍ فإنه ينقض الوضوء، وعليها تجديده.
فإن كان مستمرًّا فإنه لا ينقض الوضوء، ولكن تتوضأ للصلاة إذا دخل وقتها، وتصلّي في هذا الوقت الّذي تتوضأ فيه فروضًا ونوافل، وتقرأ القرآن، وتفعل ما شاءت ممّا يباح لها،
كما قال أهل العلم نحو هذا فيمن به سلس البول، هذا هو حكم السائل من جهة الطهارة، فهو طاهرٌ، ومن جهة نقضه للوضوء، فهو ناقضٌ للوضوء إلا أن يكون مستمرًّا عليها، فإن كان مستمرًّا فإنه لا ينقض الوضوء، لكن على المرأة ألا تتوضأ للصلاة إلا بعد دخول الوقت، وأن تتحفظ.
أما إن كان منقطعًا، وكان من عادته أن ينقطع في أوقات الصلاة، فإنها تؤخّر الصلاة إلى الوقت الّذي ينقطع فيه، ما لم تخش خروج الوقت، فإن خشيت خروج الوقت فإنها تتوضأ، وتتلجم -تتحفظ- وتصلّي.
ولا فرق بين القليل والكثير؛ لأنه كله خارجٌ من السبيل، فيكون ناقضًا قليله وكثيره، بخلاف الذي يخرج من بقية البدن كالدم والقيء، فإنه لا ينقض الوضوء، لا قليله ولا كثيره.
وأما اعتقاد بعض النّساء أنه لا ينقض الوضوء فهذا لا أعلم له أصلًا، إلا قولًا لابن حزمٍ رحمه الله، فإنه يقول: إن هذا لا ينقض الوضوء، ولكنه لم يذكر لهذا دليلًا، ولو كان له دليلٌ من الكتاب والسّنة أو أقوال الصحابة لكان حجةً.
وعلى المرأة أن تتقي الله، وتحرص على طهارتها؛ فإن الصلاة لا تقبل بغير طهارةٍ ولو صلت مئة مرةٍ، بل إن بعض العلماء يقول: إن الذي يصلّي بلا طهارةٍ يكفر؛ لأن هذا من باب الاستهزاء بآيات الله سبحانه وتعالى.